Jag har varit snäll. Det räcker inte att vara snäll. Man måste passa in också. Jag har varit duktig. Det räcker inte att vara duktig. Man måste passa in också. Sådana meningar kan eka inuti mitt huvud när jag befinner mig mellan sömn och vakenhet.

    Ni vet, i grämelsens timma. När man undrar VARFÖR. Varför kan jag så sällan tolka min egen situation? Varför förstår jag inte det samspel mellan människor som är så självklart för alla andra? Varför faller mina goda idéer platt till marken när andras mindre goda idéer blir accepterade med entusiasm? "Värre och värre" är en film om detta som jag inte förstår. På mitt stamkafé hör jag ibland fragment av samtal. Sedan försöker jag göra rekonstruktioner. I dessa kan finnas nycklar till vår civilisations komplicerade samband. Charmig. Det sa de om mig. De andra… jag tyckte om dem. Ända tills de ville skicka iväg mig. Två veckor i en lugn stuga, alldeles avsides och tyst. Det var bara att ta bilen och fara iväg. Lugnt och skönt, fullt av syre och frisk luft. Utbränd. De ansåg att jag var utbränd. Och det var faktiskt härligt att vara i fred, ensam, i tystnaden. Men det var någonting som inte stämde. Grannen var alldeles för hjälpsam. Det här tar jag, sa hon, bar upp mina kassar till huset. Nej, jag behöver ingen hjälp. sa jag. Men hon ville inte gå sin väg. Hon hade nyckel också. Det var obehagligt. Några fragmentariska upplysningar räcker för att hjärnan ska gå igång. De paranoida tankegångarna vill inte försvinna. Vad handlade det där samtalet om, utöver det som var utsagt i klarspråk? En person anses utbränd av sina arbetskamrater. Finns det outtalade känslor, rentav hat, där nere under arbetsplatsens skenbart perfekta yta? Det är lustigt hur det ena leder till det andra. Hur verkligheten liksom glider iväg. Hur man plötsligt befinner sig i en oväntad situation och redan godtar den som något normalt. Hur man känner att det kommer att glida iväg ännu längre, hur man vet att man kommer att godta även nästa förändring, och nästa.

    Länkar

    Fakta